Svensk ordbok 2009, webbversion

hu`ka sig verb hukade hukat huk·ar●böja sig ner till hop­krupen, (halv)sittande ställning spec. för att skydda sig form.komm.huka er, han laddar om!de hukade sig kring bålet○äv. bildligt i fråga om tyst el. skamsen reaktion på kritik e.d.klassen hukade sig under lärarens ut­skällninghuka sig ngnstanssedan 1640trol. av lågty. huken med samma betydelse; trol. urspr. ’vara böjd, välvd’ och besl. med 1hög Subst.:vbid1-185150hukande, vbid2-185150hukning